Det är när jag står där på toppen som hjärtat värker som mest, det är då det gör så jävla ont. När jag är lycklig, när positiva saker händer i mitt liv rivs samtidigt ärren upp, de ärren som egentligen inte har läkt än; ärren som kanske aldrig kommer att läka helt. Jag vet själv att två månader är en orimlig period att förvänta sig förbättring på men jag har knappt lämnat stadiet där jag kan bryta ihop oberoende av situationen. Det är destruktivt, tar fokus från det som fokus borde ligga på. Att smärta försvinner är bullshit, det har jag lärt mig, men jag har också mycket kvar att lära om hur smärta läker.
På söndag är det två månader sedan du försvann, då ska jag tänka på dig och tända ljus för dig. Men jag ska också umgås med dem jag älskar, skratta och le för att jag har lärt mig att allt bara kan försvinna utan förvarning.
Ibland blir jag besviken på mig själv för att jag låter dig ta fram min destruktiva sida, du som är
min lycka personifierad, du som till stor del gjort mig till den jag är.
min lycka personifierad, du som till stor del gjort mig till den jag är.
♥
(Jag försöker hålla tyngre texter borta från bloggen men vissa dagar går det inte, vissa dagar måste det vidare från pappret och ventileras på fler sätt)
Kommentera